Normat 53:4, 155–172 (2005) 155

Sven Dimberg

En befrämjare av Newtons lära vid Tartu universitet

på 1690-talet – Del 1

Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe

Översättning av

Jaak Peetre och Staﬀan Rodhe

med kommentarer

1 Översättarnas kommentarer

1.1 Inledning

Hänvisningar. I dessa kommentarer och i hela översättningen ﬁnns hänvisningar

till litteraturlistan som ligger i slutet av artikelns första del (i detta nummer av

Normat). Vidare ﬁnns tillhörande noter efter varje del av översättningen.

Några förkortningar. ÜLHP = Ü. Lumiste H. Piirimäe; JPR = J. Peetre S. Rodhe;

o = och; Ö.A., ö.a. = översättarens anmärkningar; s. = sida; RA = Riksarkivet;

KB = Kungliga biblioteket; UUB = Uppsala universitetsbibliotek; FP = föreläs-

ningsprogram; kmt = kopparmynt.

Övrigt. Rubriker o.dyl. på estniska och latin är ofta översatta (i en efterföljande

parentes). Engelska, franska och tyska förväntas läsaren behärska.

Referenserna kommer i tvenne delar, dels till denna kommentar [1–26], dels till

själva översättningen [27–63].

Denna artikel är delad i tre delar, som trycks i tre på varandra följande nummer av tidskriften.

156 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

1.2 Land och folk

I början av 1200-talet befolkades det område på andra sidan Östersjön, som idag

utgör Lettland och Estland, av hedniska folk, letter, liver och ester, av vilka de

förra talade ett baltiskt språk, de senare två ﬁnsk-ugriska språk, besläktade med

ﬁnskan. (Liverna gick senare i stor utsträckning upp i letterna o ch deras språk är

idag i det närmaste utdött.) Dessa folk kristnades då med våld av sina grannar,

tyskar, svenskar och danskar. Svenskarna ﬁck aldrig fotfäste i Baltikum då och

den danska närvaron blev kort, utan hela landet förenades av tyskarna till en

stat i historien kallat Ordensstaten eller Livland, m edan ursprungsbefolkningen

snart förvandlades till en ren underklass och förblev s å under århundraden. Då

denna statsbildning började falla sönder i början av 1500- talet kastade sig åter

grannarna över det olyckliga landet, denna gång svenskar, danskar, polacker och

ryssar. Orden upplöstes och den siste ordensmästaren blev hertig av Kurland under

den polske kungen. Svenskarna etablerade sig kring 1560, då Reval/Tallinn blev

deras. (I detta historiska sammanhang nämns de estniska ortsnamnen dels med

deras historiska tyska eller svenska form, dels med de moderna namnformerna.

Namnet Tallinn betyder den ”Danska borgen”, enligt förre estniske presidenten

Lennart Meri, en ständig bekräftelse på erövringen.) Så småningom lade de under

sig hela provinsen Livland, senare splittrat i två, varvid den ena kallades Estland,

även om den omfattade bara en del av det estniska språkområdet.

De livländska universiteten. 1632 grundlade Gustav II Adolf ett gymnasium i

Dorpat/Tartu och samma år också ett universitet kallat Academia Gustaviana.

(Den första högskolan i hela Livland var emellertid ett polskt jesuitkollegium där,

grundat 1583 som ett led i den katolska motreformationen, stängt vid den svens-

ka erövringen av Tartu 1625; läs [13]. De t första universitetet i Baltikum däremot

grundades redan 1578 i Vilnius i Litauen.) Den svenske kungen hade avsett, att

universitet skulle vara till fromma för hela befolkningen, men i praktiken kom

det bara att gagna den jordägande adeln och den tyska överklassen i städerna.

(Man känner bara till en lettisk teolog, som utbildades här. Det var J¯anis Rei-

ters (c a. 1632–1695), som dock avsattes av konsistoriet ”under förevändningen att

han försvarade böndernas intressen och utgivit Matteus-evangeliet utan superin-

tendentens censur (1664)” [23, s. 55].) Universitetet stängdes dock 1656 i samband

med Karl X Gustavs nya krig. Det öppnades på nytt först 1690 under namnet

Academia Carolina. Emellertid blev detsamma 1699 av strategiska skäl överfört

till kuststaden Pernau/Pärnu. (Detta namn liksom Peipus/Peipsi är urgammalt

och går tillbaka till tiden före den ﬁnsk-ugriska invandringen, då där bodde ett

stenåldersfolk, som kanske talade ett med baskiskan besläktat språk.) Under Stora

nordiska kriget 1700–1721 utsattes Livland av svåra härjningar av ryssarna och de-

ras tatariska bundsförvanter. De sista svenska befästningarna Riga, Pernau/Pärnu,

Reval/Tallinn samt Arensburg/Kuressaare på Ösel/Saaremaa föll 1710. I samband

därmed upplöstes också universitetet. Alla försök under 1700-talet att återupprätta

detsamma strandade. I Mitau (på Kurland, nuvarande Jelgava i Lettland) grun-

dades dock 1775 Academia Petrina av Kurlands siste hertig Peter (1765–1795);

sistnämnda år införlivades Kurland i Ryssland i s amband med Polens tredje del-

ning. Samtidigt försvann alltså från Europas karta ytterligare två stater: Litauen

och Polen.

Först 1802 återupprättades universitet i Tartu. Det blev nu närmast ett tyskt

landsortsunive rsitet. (Vi kan nämna, att självaste Gauss kallades dit 1809 som

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 157

Universitetsbyggnaden i Tartu 1690 (RA).

direktör för det senare berömda astronomiska observatoriet, en kallelse, s om han

dock avböjde, ”ty han var rädd, att de åligganden, som skulle falla på den ende

matematikprofessorn inte skulle lämna tillräcklig tid för vetenskaplig verksamhet”,

[25, II, s. 202–204].) Under russiﬁkationen i slutet av seklet blev universitetet i

stället ryskt. Staden Tartu kallades Jurjev efter dopnamnet för kung Jaroslav av

den vise av Kiev, som 1030 hade erövrat Tartu och där grundat en stad med

detta namn (staden återtogs år 1061 av esterna). Universitetets namn ändrades

på motsvarande sätt. Flera tyska professorer lämnade landet och blev ersatta av

ryssar.

Bland matematikerna hade här verkat svensken Anders Lindstedt, Fr. Schur

och A. Kneser; berömda adepter var Martin Bartels, Axel Harnack, Karl Peterson,

Theodor Molien, Piers Bohl, Erhard Schmidt.

Under första världskriget och den stormiga revolutions- och inbördeskrigstiden,

bytte universitetet skepnad ﬂera gånger tills det öppnades 1 dec. 1919 som estniskt

under namnet Tartu Ülikool. Vid den sovjetiska annekteringen av Estland i juni

1940 lades i sovjetisk anda till namnet ordet ”Riiklik” (statlig), vilket epitet åter

ströks på 1990-talet, sedan landet åter blivit självständigt.

Mer om ovanstående, speciellt om matematiken i Estland över huvud taget fram

till 1940 se [17, kap. 1] (med Lumiste som författare).

1.3 Om artikelns författare

De är båda emeritprofessorer vid Tartu universitet.

Ülo Lumiste (f. 1929) är matematiker med diﬀerentialgeometri som s pecialitet,

på vilket område han har skrivit ett stort antal skrifter. Han har också förfat-

tat artikeln ”Submanifolds with parallel fundamental form” i samlingsverket [12].

Dessutom har han sysslat med Tartu universitets historia och bl. a. skrivit om

där verksamma matematiker. Lumiste härstammar från Dagö/Hiiumaa, som en

158 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

gång hade svensk befolkning; före ”estiﬁkationen”på 1930-talet var familjenamnet

Lunden.

Helmut Piirimäe (f. 1930) är historiker. Han har bl. a. skrivit om de rysk-svenska

handelsförbindelserna (1661–1700) samt redigerat del I av samlingsverket [25] om

Tartu universitet utgivet i samband med 300 års jubileet (särskilt band I är aktuellt

i vårt sammanhang). Han blev 1982 hedersdoktor i Uppsala samt var gästprofessor

i Stockholm 1988. Han behärskar svenska språket väl.

Om andra utgåvor av denna artikel. Artikeln har tidigare utkommit i olika versioner

och på olika språk samt vid skilda tidpunkter, i kronologisk ordning enligt följande:

A. 1981 på estniska i: Loodus ja reaalteaduste arengust Tartu ülikoolis (Natur-

och realvetenskapernas utveckling vid Tartu universitet). Tartu ülikooli ajaloo

küsimusi (Frågor i Tartu universitets historia). XI.

B. 1982. Den svenske vetenskapsmannen Sven Dimberg – den förste professor,

som presenterade Newtons lära på Tartu universitet. (Ryska.) I: Skrifter om

Skandinavien, XXVII. Eesti raamat, Tallinn. s. 164–181.

C. 2001. Newton’s Principia in the curricula of the University of Tartu (Dorpat)

in the early 1690s . I: R. Vihalemm (ed.), Estonian studies in the history and

philosophy of science. Kluwer, Dordrecht/Boston/London, s. 3–18.

Föreliggande översättning har till grund den estniska versionen A, enligt författar-

na den utförligaste. Hänvisningarna till notapparaten och bibliograﬁn är däremot

baserade på den engelska C.

1.4 Diverse anmärkningar

Aln. Ett längdmått härlett ur den mänskliga armbågen; i olika länder 0,4–1,19 m.

I provinsen Estland använde man Tallinn-alnen, i Livland Riga-alnen [10, band 4].

Sven Dimberg som jurist. Vi nämner, att hovrätten i Tartu (grundad 1630) till följd

av kriget ﬂyttades till Riga 1701. (Deltidsmatematikern Georg Stiernhielm (1598–

1672) hade varit assessor där. Han bodde då nära Tartu, där han innehade Vasula

gods (es tn.: mõis). Läs om Stiernhielms matematik i [21]. Se även [47], där det står

att läsa om t.ex. hans elevs J. Megalinus kandidatuppsats (Tartu 1655) samt det

faktum, att Stiernhielm i ett otryckt arbete påvisar släktskapet mellan estniska,

ﬁnska, lapska (samiska) samt ungerska, den senare upptäckten ofta associerad med

G. W. Leibniz.) Hovrätten i Riga, där Dimberg var assessor, fortsatte sin verksam-

het även under den ryska tiden och verkade fram till 1889. Dimberg återvände

till Sverige 1709, då Riga kanske redan var under belägring. (Efter Poltava vänder

Peter I sina därvid frigjorda styrkor mot Livland; de ryska och tatariska soldater-

na förde pes ten med sig. [3]) Vad Dimberg s ysslade med mellan 1709 och 1715,

då han kom till hovrätten i Åbo, är oss obekant. Dimberg/Dimborgs verksam het

som lagman i Sverige efter 1719 ﬁnns belyst i [1, s. 159]: ”Dimborg, Sven (adlad

1719; hette tidigare Dimberg), lagman 1718–19 Dalbo läns domsaga samt 1722–30

Ångermanlands och Västerbottens lagsaga, död 1731.” [9, s. 268].

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 159

Dimbo socken, f.d. församling i Tidaholms kommun, numera i Norra Kållands kom-

mun i nuvarande Västra Götalands län, som sedan 1991 ingår i församlingen Dimbo-

Ottraved. Här ﬁnns ca. 365 bevarade fornlämningar. Namnet har förmodligen med

dimma att göra, [19].

Dimbo kyrka som revs 1814.

Från Peringskiölds Monumenta Sveo-Gothicorum på KB.

Sunnersberg, ort i Väs tergötland, f.d. Skaraborgs län, 619 inv. 1974 (enl. [11, s .2252])

och 676 inv. 1999 (enl. [19]).

Sven Dimbergs föräldrar och syskon. Hans mor var Christina Gyltbackia i hennes

äktenskap med kyrkoherden i Sunnersberg Andreas Dimbodius. Hon var tidigare

gift med företrädaren som kyrkoherde Andreas Johan Reazander och dotter till

prosten Martin Gyltbackia i Medelplana.

Sven Dimbergs far var alltså Andreas Dimbodius (kyrkoherde 1656, död 1675).

Namnet Dimbodius följer av Andreas far Sveno Svenonis (ej att förblanda med den

samtida biskopen i Skara med samma namn) som var kyrkoherde i Dimbo till sin

död 1633.

Sven Dimberg hade en syster Kristina, född 1662 (m öjligen 1663) och död 1706.

Sven Dimbergs hustru var Maria Christina Merling (f.1672), dotter till rådman Jo-

nas Hansson Merling (död 1697) och Magdalena Merling (död 1708). Maria Christi-

na överlevde sin make med över tio år och dog den 14 februari 1742.

Oxford och Cambridge. Uppgiften, att Dimberg besökt Oxford kan inte bekräftas

ifrån hittills gjorda undersökningar. Dimbergs namn ﬁnns t.ex. inte i besöksregi-

stret för Bodleian Library (Oxfords universitetsbibliotek) för åren 1685–1689. Upp-

giften att tryckeriet ﬂyttat ner i källaren till Theatrum Sheldonium på grund av

reparation stämmer inte. Däremot gäller, att tryckeriet kunde beﬁnna sig i källaren

då s tora ceremonier ägde rum som kungabesök, promotioner och liknande. Vidare

har besöksregistret för universitetsbiblioteket i Cambridge förkommit. Därför har vi

160 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

ännu inte kunnat visa, att Dimberg har besökt något av dessa i detta sammanhang

så viktiga universitet.

Kåhres stipendium. Dimberg erhöll detta stipendium under hösten 1684 eller ti-

digt 1685. Stipendiet utgick från en donation på 40000 daler kmt 14/3 1684 från

Gudmund Kåhre (död aug. samma år) och hans hustru Anna Pedersdotter (död

1687). Stadfäst av K:Majt 8/4 1685. Den aktuella räntan var 6% vilket ledde till att

2400 daler kmt skulle utdelas varje år till ”Sex Gudfruktige, fattige, och väl qua-

liﬁcerade, hällst af Bonde-Ståndet, Studerande Personers underhålld” (ur Kungl.

Maj:t Conﬁrmation). I testamentet står också att ”Tre uti Småland och Wäxiö

Stift, Twänne uti Wästergöthland och En uti Upland, mäst och hällst af Bonde-

folk, barnfödde, Studerande Personer, detta Stipendium åtnjuta må.” En av dessa

skulle få 1000 daler kmt per år för utlandsresa under sammanlagt tre år utan möj-

lighet till förlängning. Det var denna del av stipendiet som Sven Dimberg ﬁck. I

konsistorieprotokollet 7 september 1687 står skrivet: ”förordnar hon [Anna Peders-

dotter] att Johan Lindelius succederar Candidaten Dimberg, som i höst åtn[i]utit

sitt fyllest.” Av detta påstående förefaller det troligt att Dimberg erhöll stipendiet

redan under hösten 1684.

Datering av Dimbergs resa. Resan i Europa inleddes snart efter magisterdisputa-

tionen 15 juni 1685 och avslutades strax före datumet för brevet 6 april 1688 från

Dimberg (i Stockholm) till Lars Norrmann (se anmärkningen om Samuel Reyher).

Matthias Forbes (död 1711), son till Ernst Johannes Forbes (död 1677) av den

svenska adliga ätten nr. 249 (ursprungligen en mycket gammal skotsk adelssläkt).

Fadern var kusin med Soﬁa Juliana Forbes, som 1664 gifte sig me d Axel Julius De la

Gardie. Han blev student i Åbo universitet 1676. Sven Dimberg är namngiven som

hans informator vid inskrivningen till Uppsala universitet den 17 jan 1681. Han blev

regementskvartersmästare i Nylands och Tavastehus läns fördubblingskavallerirege-

mente 3 nov 1700. Han gifte sig 15 juni 1705 med Anna Christina Brunow (död

1748) i hennes första gifte. Se [9], [16, s. 160] och [2].

Sven Dimbergs välgörare. Ett möjligt scenario är: Svens far Andreas Svenonis Dim-

bodius (född 1627) började på universitetet i Uppsala 1647 samma år som Axel

Julius De la Gardie (född 1637). Möjligtvis var Andreas informator till Axel Juli-

us. Axel Julius gifte sig 1664 med Soﬁa Juliana Forbus (Forbes), kusin med Ernst

Johannes Forbes, far till Matthias F. för vilken Sven var informator. Troligt är

alltså att det diskuterades omkring 1676–1677 om att lille Matthias behövde en in-

formator. Man kände till att Sven hade blivit faderslös 1675 och därmed behövde

hjälp med försörjningen, varpå han skickades till Åbo universitet 1677 för att vara

informator till Matthias F. Vid återkomsten till Sverige 1688 efter sin lärdomsresa

erhöll Sven professuren i Åbo, till viss del kanske för att Axel Julius brorson Gustaf

Adolf då var kansler för Åbo akademi. Gustaf Adolf De la Gardie gifte sig 1673

med Elisabeth Oxenstierna, dotter till Erik Oxenstierna och Elsa Elisabet Bra-

he. Erik Oxenstierna var kusinson till Bengt Oxenstiernas (född 1623) far. Bengt

var universitetskansler i Uppsala 1686–1702. Som dylik rekommenderade grevliga

högheten kanslern Bengt varmt Sven D. (enligt konsistorieprokollen [22]) till tjäns-

terna i retorik och matematik 1699. I båda fallen gick e me llertid konsistoriet emot

kanslern (även om det var knappt). Elsa Elisabet är vidare nära släkt med Ebba

Brahe, för vilken Andreas Sven Dimbodius var hovpredikant. Ebba var för övrigt

gift med Jakob De la Gardie.

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 161

Gyllengrip. Enligt [18, s. 184–185], var Dimberg informator i Uppsala åt härads-

hövdingen i Vadsbo (Skara) Christopher Gyllengrips söner Andreas (1660–1697),

Gustav (död 1701), Erik (1667–1736) och Gabriel (1668–1747), inskrivna på Upp-

sala universitet 28 feb 1675.

Att detta stämmer för åtminstone en av sönerna Erik Gyllengrip vet vi från

andra källor. Dimbergkontakt med Erik omnämns i konsistorieprotokollet [22] för

20 juni 1685 i samband med att Erik G. hade avvikit från aftonsången på bönedagen

den 19 juni (en av fyra bönedagar under året, alltid på en fredag).

Herr Gyllengrip skyllde på magen. Han sade:

”När jag stått i kyrckan emoth dhet prästen skulle sluta predikan, ﬁck jag ondt

(kan skee af dhet att jag stodh i kyrckan, och intet fått mat om dagen) så jag

wille kasta op.”

Förhöret fortsatte:

”Rector: först herren kom i kyrckan kände h:n sig ondt?

H. Gyllengrºp: allenast kände jag mig hungrig, men sedan af wanmechtigheet

kände jag mig alteration att iag wille wämia.

Rector: upptäckte herren, när han kom hem, sig haﬀt ondt?

H. Gyllengrºp: Ney dhet gjorde jag intet, men min praeceptor såg att jag lagdt

mig till sangz.

H. Lundius: War praece ptoren hemma s trax?

H. Gyllengrºp: Ney han kom sedan.

Cursor skickades e ﬀter praece ptoren Dimbergh, att giöra relation.”

Beslutet efter förhöret blev:

”Såsom wällborne h. Erich Gyllengrºp bewºst sig warit uthi kyrkan, och gudz-

tiensten icke förachtel. eller på sielfzwördigt wºs försummat, uthan wºser laga

förfall och orsaak, hwº han omsºder gått uth, nembl. att han fått ondtdhet och

corresponderar medh praeceptorens Dimbergz berättelse som honom funnit på

sängen, och jämbwäl h. Prof. Spoles, hwarföre befrºes h. Gyllengºp ifrån dhet

straﬀ som Hans Kongl. M:ttz allernådigste förordning innehåller.”

Erik Gyllengrip är också omnämnd i [24]. Texten lyder:

Denne deltog i Pfalziska arvföljdskriget o i slagen vid Narva, Düna o Kliszów

men ﬁck 1710 överstes avsked efter en duell. Han ägde en stor samling böcker,

handskrifter o mynt som på auktion efter hans död inbringade 16 000 dlr kmt.

Enligt auktionskatalogen omfattade den 2897 volymer, varav 353 handskrifter,

åtskilliga mycket värdefulla, t ex Örnhielms diplomatarium o bullarium (nu i

VHAA:s dep, RA) o den s k Ängsöhandskriften av Upplandslagen (nu i UUB).

Själv har G skrivit en alfabetiskt uppställd uppslagsbok rörande mer än 140 g:ska

gårdars historia med sidhänvisningar till på hans initiativ uppgjorda kopieb öcker

över gårdarnas åtkomsthandlingar m m 1554 o 1704 (G:ska saml).

Johann Daniel Major, född 1634 i Breslau och död 1693 i Stockholm. Medicine

doktor 1660 i Padua, medicine professor 1665 i Kiel (där han hade kontakt med

162 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

Reyher). Jämte Reyher omtalad i nedan nämnda brev (se Reyher) från Dimberg till

Norrmannus. Grundade år 1674 det första oﬀentligt tillgängliga museet, ”Museum

der Welt”. År 1679 blev han livmedikus till hertigen av Hols tein. Han kallades till

Stockholm för att konsulteras vid drottning Ulrika Eleonoras (1656–1693) sjukdom.

Han dog samma år som drottningen, trol. av samma smitta som denna.

Laurentius Norrmannus (Lars Norrmann) (1651–1703), klassisk ﬁlolog och teolog,

professor i olika omgångar i Uppsala samt en gång i Lund (utnämnd 1682, tillträd-

de aldrig), utnämndes av Karl XII till biskop i Göteborg 1702, men hann aldrig

tillträda sin tjänst. ”Utnämningen till biskop i Göteborg kom som ett slag för Norr-

mannus, som inte ville lämna Uppsala.” Han lär ha varit en enorm arbetsmänniska.

”. . . kunde stiga upp redan vid tvåtiden på natten för att sedan arbeta hela dagen.”

Företog resor till Tyskland och Holland 1679–1680 samt 1696–1697 och till Dan-

mark, Holstein och Tyskland 1694 [24, del 27, 599–601]. Dimberg skrev minst två

vördnadsfulla brev till honom (1692, 1697).

Andreas Palmroot (död 1725). Bror till Johannes (se nedan). Inskriven på Uppsa-

la universitet 16/2 1678. Västmanlands-Dala nations kurator 1691. Docent 1699.

En av de sökande till professuren i retorik 1699, som dock tillföll Johan Arendt

Bellman (se övers.). Han blev 1701 professor i moral och politik vid universitet

i Pernau, bortförd av kosackerna 1709, återvände till Uppsala 1721, bibliotekarie

vid universitetsbiblioteket 1724 [18, s. 180]. I ett odaterat brev (1699?) till Lars

Norrmann nämner han Dimberg i samband med tillsättandet av professorstjänsten

i matematik efter Andreas Spole.

Johannes Palmroot (1659–1727). Utdrag ur biograﬁn från [18, s. 126]: ”Inskr. 1668

26/9, nationens kurator 1683–1684. Informator för sin broder Andreas, magister

1685 10/12, ﬁlos. adj. s.å. Anträdde 1689 23/7 en utländsk studieresa och besökte

bl.a. Hamburg, Helmstedt, Wittemberg, Leipzig, Prag, Altdorﬀ, Wien, Venedig,

Rom, Florens, Genua, Paris, Antwerpen, London, Oxford och Utrecht och åter-

vände till Stockholm 1692 23/12. Pvgd [sic. prästvigd] 1695, erhöll s.å. Börje som

prebende, professor i österländska språk i Uppsala 1696 10/10, teol. professor med

Vaksala som prebende 1703 9/5, teol. doktor 1705 1/6.” Dekanus för ﬁlosoﬁska

fakulteten 1699 och uttalade sig om Dimberg i fråga om professorstillsättningen i

retorik samma år [22].

Samuel Reyher (1635–1714), professor i matematik i Kiel. Utgav 1697 Euklides

Elementa (omnämnt i [14, s. 155]). Skickade (eller försökte skicka) via Dimberg ett

”heligt matematiskt manuskript” till Norrmannus (enl. brev av Dimb e rg till denne).

Liksom självaste Newton fuskade alltså Reyher i teologin. Cantor [7, s.524] avfärdar

honom som en ren klåpare i ett avsnitt som heter ”Re chenkunst in Deutschland”.

Han nämner blott titeln på ett 1679 tillkommet arbete Mathesis Mosaica sive

Loca Pentateuchi mathematica mathematice explicatam, cum appendice aliorum

S. Script. Locorum Mathematicorum (Mosaisk matematik eller matematisk förkla-

ring av matematiska ställen i de fem moseböckerna med ett appendix om andra

matematiska ställen i den Heliga Skrift). Ett typiskt problem, som behandlas där,

är byggandet av arken. Boken, som vände sig mot ateismen, blev dock en succé

bland de fromma och kom ut i ﬂera upplagor. Samma år, som Reyher dog, kom

en helt ny version Mathesis Biblica . . . ur trycket (Lüneburg, 1714). Reyher lär

dock ha lämnat ett bestående bidrag till geograﬁn (se [4], [5]). Vi förmodar också,

att Norrmannus träﬀade Reyher på sin första resa 1679–1680. Hans bok ”Bacilli

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 163

Brev från Sven Dimb erg till Lars Norrmann 1688. I G191 på UUB.

sexagenales, & de meridinorum diﬀerentiis accurate & facile inveniendis . . . ”, Kiel

1688, recenserades samma år i Acta Eruditorum. Kanske det är denna bok som

Dimberg enligt brev (till L. Norrmann 6 april 1688, se bild) s kulle föra från Reyher

till Norrmann? Boken försvann antagligen på vägen, eftersom Dimberg nämnde att

väskan med boken ännu inte hade anlänt, qui n’est pas encore arrivé.

1.5 Några viktiga kommentatorer

Hartwig Ludwig Christian Backmeister (1730–1806 född i St. Petersburg samt död

därstädes), härstammade från en by i furstendömet Ratzeburg i Mecklenburg,

rysslandstysk bibliograf, studerade juridik i Ratzeburg, Lübeck och Jena, men av-

slutade inte dessa studier. Verkade först som hemlärare och kom som sådan till

Livland 1760. Tillsammans med några elever besökte han därvid Stockholm. Någ-

ra år senare 1766 blev han inspektor vid gymnasiet i St. Petersburg. Utgav bl.a.

Russische Bibliothek zur Kenntniss des gegenwärtigen Zustandes der Literatur in

Russland, 11 bd, St. Petersburg etc. 1772–1787. (Se även referens [28] i övers.)

Slutligen övergick han till ﬁnansförvaltning och förblev i denna verksamhet fram

till 1801 ([6] och [15]).

Georg von Rauch (1904–1991), balttysk historiker, graduerade vid Tartu universi-

tet 1927, lärare vid tyska gymnasiet i Tartu 1930–1939, emigrerade till Tyskland

1939, professor i Marburg 1943–1958 och i Kiel 1958–1972. Har studerat Tallinns

och Tartu medeltida historia samt Tartu universitets historia 1690–1710 (se littera-

turreferens [54] till översättningen). Författat standardverk om Sovjetunionens och

de baltiska staternas historia, Geschichte des bolschewistischen Russlands (1955)

164 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

samt Geschichte der baltischen Staten (1970), som har kommit i ﬂera upplagor och

på ﬂera språk [8, band 14].

1.6 Tack

Till sist riktar vi ett djupt tack till alla personer, som varit oss behjälpliga och

understött vårt arbete. Vi vänder oss då i första hand till herrarna Lumiste och

Piirimäe, som inte bara tillåtit oss att översätta deras artikel, utan även har hjälpt

oss i olika avseenden. Vidare till personer vid olika svenska universitet, bibliotek

och arkiv, som beredvilligt ställt upp. Bland dessa nämner vi speciellt

– Kerstin Brandt och Ann-Christin Persson (matem atiska biblioteket i Lund)

– Östen Hedin (bibliotekarie, Kungl. Biblioteket, Stockholm)

– Sverker Holmstedt (slaviska institutionen, Lund)

– Ann-Charlotte Knochenhauer (handskriftsenheten, Kungl. Biblioteket, Stock-

holm)

– Kjell-Åke Modéer (Lund), som hjälpt oss att belysa Dimbergs juridiska karriär

– Eva Nilsson Sjöquist (bibliotekarie, Linköpings stadsbibliotek/Stiftsbibliote-

ket)

– Mona Norman, Uppsala universitets stipendieavdelning, som välvilligt skickat

en kopia av Kåhres testamente

2 Översättning

2.1 Inledning

I ﬂera texter om Tartu universitets historia och även annorstädes har man särskilt

lyft fram Sven Dimberg, som 1690–1697 verkade som professor i matematik där.

Detta gäller i synnerhet i samband med dennes utveckling av de experimentella ve-

tenskapernas grunder och hans införande av Newtons lära i sin undervisning. Det

senare torde emellertid vara värt att framhållas ytterligare, då detta s kedde under

en tid, då Isaac Newton, professor i Cambridge och sin tids främste experimentator,

ännu höll på att vinna sin berömmelse och blott något år tidigare (1687) hade publi-

cerat sin omfattande och nu välkända teoretiska avhandling Philosophiae Naturalis

Principia Mathematica. Dessutom är hittills tryckta uppgifter om Sven Dimbergs

liv och verksamhet knapphändiga samt i många punkter bristfälliga, delvis också

motsägelsefulla.

Newtons namn i Dimbergs föreläsningsprogram angavs i den historiska litte-

raturen först av H. L. C. Backmeister, då denne 1764 lät publicera ett utdrag ur

föreläsningskatalogen för läsåret 1698/99 [28]. Därvid tillfogade han inga kommen-

tarer och man får intrycket, att han lade fram det nämnda textavsnittet endast

som ett kuriosum, utan att fatta dess vetenskapshistoriska eller kulturella vikt.

Detta fördes eme llertid fram av G. v. Rauch, som hade m öjligheten att taga del av

den föreläsningskatalog från 1697/98, som bevarades i Riga under andra världskri-

get och som till denna dag bevaras i Sverige. Där fann han likaledes information

om undervisning om Newtons lära given av Dimb e rg [54, s. 390–391]. Baserad på

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 165

Rauchs arbete ﬁnns de ifrågavarande sakerna i förbigående berörda i ﬂera veten-

skapshistoriska texter [39], [35], [47], [48], [59]. Dessutom noterar S. Lindroth detta

i sitt arbete om svensk vetenskap under Stormaktstiden (d.v.s. från Gustav Adolfs

kröning 1611 till Karl XII död 1718) [45]. Utan att detaljerat material presenterats

till bevis har det hävdats, att Dimberg lade fram Newtons lära tidigare än vid

andra universitet [39], [48]. Att det var så jämfört med de svenska universiteten

nämndes redan av G. v. Rauch, m en S. Lindroth tvivlar till viss del på detta och

anmärker, att i Uppsala använde H. Vallerius Newtons Principia i ett arbete från

1693 och att i Tartu föreläste Dimberg högre matematik enligt Newton 1695–96.

I beaktande av det föregående är målet för föreliggande arbete, att

1) behandla Sven Dimbergs liv under hänsynstagande av ett så rikt källmaterial

som möjligt och

2) komma till klarhet med, när och i vilken utsträckning Newtons lära blev

behandlad vid Tartu universitet och i vad mån man i detta sammanhang kan

hävda prioritet.

2.2 Dimbergs uppväxt och studietid

På basis av uppgifter tagna ur uppslagsverk föddes Sven Dimberg år 1661 i Sunners-

berg som son till den lokale kyrkoherden.

Hans far Anders Svensson (1627–1675)

härstammade själv från Dimbo socken, varför han ﬁck familjenamnet Dimbodius.

I samma socken hade också hans farfar Sveno Svensson (d. 1633) varit kyrkoherde,

om vars ”ringa” börd vittnar avsaknaden av familjenamn. Fadern hade studerat

vid Tartu universitet, där han blev inskriven den 11 september 1643 under namnet

Andreas Svenonis Dimbodius. År 1645 uppträdde han vid Tartu universitet med

”rimtalet” Oratio metrica de humane fragilitate (Om människans svaghet) [57].

Därefter hade han år 1647 fortsatt sina studier vid Uppsala universitet.

Enligt V. Lagus uppgifter lär Sven Dimberg ha påbörjat sina studier 1676 i

Uppsala [43, s. 166], ehuru hans namn detta år ännu inte var infört i Uppsala uni-

versitets matrikel [32]. Redan påföljande år blev han student vid Åbo universitet

[43]. Den 17 januari 1681 immatrikulerades han vid Uppsala universitet, samtidigt

som den adlige Matthias Forbes [32, s. 270], för vilken Dimberg var informator. I

anteckningen noteras, att Dimberg hade ett betyg från Åbo universitet, ur vilket

det dock inte framgår, om han hela tiden under de föregående tre åren stude-

rade vid Åbo universitet, eller om han hade avbrutit studierna för att förbereda

den unge Forbes inträde i universitetet. Som student i Uppsala visade han in-

tresse i fysikaliska instrument, vid den tiden betecknade ”matematiska”. Vid en

disputation 1683 försvarade han nämligen avhandlingen De barometris eorumque

phenomenis pneumaticis (Om barometerar och deras pneumatiska fenomen) [44].

Den som kan ha väckt detta intresse hos Dimberg var troligen preses vid disputa-

tionen, matematikprofessorn Johan Bilberg (1646–1717). Denne hade som student

vid Uppsala universitet och ﬁlosoﬁekandidat 1673–1677 varit lärare åt det kungliga

rådet T. Bondes son, tillsammans med vilken han företog utrikesresor och besökte

ﬂera berömda universitet i Europa. Ett i Holland inhandlat mikroskop lånade han

på 1680-talet även ut till studenter. Även redan innan han hade tillträtt professuren

1679 hade Bilberg själv tillverkat en kompass ([45], s. 440, 459, 460, 473). I sina

föreläsningar behandlade han Fr. Viètes nya metod, kägelsnitt, mekanik, statik,

166 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

pneumatik och hydroteknik samt enligt A. Borell Problemata praecipue de motu

animalium (Läran om de levande varelsernas rörelse) [27, s. 317–318]. En annan

mycket berest herre var även den andre matematikprofessorn i Uppsala Anders

Spole (1630–1699), som hade studerat i Tyskland. I Uppsala föreläste denne om

trigonometri, sphaerica, kosmologi, om glober och geograﬁ, optik, navigation och

kronologi [33] – ﬂera av des sa ämnen blev senare presenterade vid Tartu universitet

av Dimberg.

År 1685 erhöll S. Dimberg magistergraden i Uppsala, för vilken han presente-

rade en dissertation De phaenomenis lacrimae vitreae (Om glastårarnas fenomen)

[44]. Preses var professorn i latinska språket (tidigare praktisk ﬁlosoﬁ) Andreas

Nordenhielm (Norcopensis, 1633–1694).

Därefter begav sig Dimberg på resa ut i Europa [58, s.23]. Dylika resor var vanli-

ga på den tiden och betraktades som bildade mäns bästa me del till självförkovring.

Tyvärr kan vi bara ge ett partiellt svar på frågan, om Dimberg under sina resor

också besökte universitet och i så fall vilka, men det är åtminstone säkert, att han

under en tid vistades i England. Senare när han var m atematikprofessor i Tartu,

talade han om sin vistelse i Oxford. Den 22 september 1694 diskuterades nämli-

gen en lång skrivelse av universitetets tryckare Joh. Brendeken,

vari han försökte

hävda, att den av professorerna erbjudna depositionssalen var olämplig som rum

åt tryckeriet. När brevets författare framförde åsikten, att tryckeriet inte kan bestå

av ett enda rum, tog Dimberg till orda som stöd till förslaget. Som vittberest man

berättade han, att vid det i hela världen kända storslagna Oxforduniversitetet ar-

betar tryckarna i ett enda rum och till råga på allt i källaren, som kallas Theatrum

Sheldonium.

I källaren bevaras även tryckbokstäverna. Dessa, hade Joh. Bren-

deken befarat, skulle rosta där. Dock innehöll Dimbergs redogörelse ett fel i den

utsträckningen, att vad som kallades Theatrum S heldonium inte låg i källaren, utan

var just tryckeriets permanenta plats (senare blev den aula) [53, s. 171]. I Oxford

stod tryckeriet i källaren på grund av en ombyggnad, men av inlägget framgår,

att talaren själv hade varit i just detta tryckeri. Under beaktande av den tidens

reseförhållanden är det föga troligt, att en man, som reste så långt som till Oxford,

underlät att besöka även andra berömda vetenskapscentra i England.

2.3 Professor i Åbo

Efter sin återkomst från resorna påbörjades Dimbergs verksamhet som lärare i Åbo.

Med stöd av A. A. Stiernmans uppgifter [58], dateras detta i allmänhet till den 15

oktober 1688, då Dimb e rg skulle ha fått tjänst vid detta universitet som professor

i matematik samt bibliotekarie. Bara A. W. Westerlund [62] anger den 4 juli 1689

som tillträdesdatum för Dimberg i Åbo och tillägger, att han den 15 oktober 1688

blivit utnämnd till den ovan nämnda tjänsten. Vilket datum är egentligen det rät-

ta? En viss klarhet i denna fråga kan erhållas från protokoll vid Åbo universitets

konsistorium eller senat (professorernas plenarförsamling). Framför allt framgår

det, att under 1688 och inte ens under läsåret 1688/89 kan Dimberg ha tillträtt

sin tjänst i Åbo. Först den 11 juni 1689 framlades vid ett senatssammanträde hans

fullmakt som extraordinarie matematikprofessor tillsammans med önskemålet, att

han skulle installeras i sitt ämbete. Om det i uppslagsböckerna förekommande da-

tumet den 15 oktober 1688 verkligen betecknar dagen för Dimbergs fullmakt, verkar

det ganska underligt, att man under hela läsåret inte meddelade Åbo universitet

om utnämnandet av den nye professorn. Som framgår av en debatt hållen den 11

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 167

juni 1689, kom meddelandet om Dimbergs utnämning oväntat för professorerna el-

ler åtminstone så hade senaten inte behandlat hans kandidatur. Några professorer

ansåg, att han först borde disputera på platsen, medan andra ansåg, att det var

likgiltigt, om detta sker före eller efter att han tillträtt tjänsten.

Flera professorer såg en fara i, att man vid utnämningen av Dimberg hade gått

förbi universitetets kansler och senat. Man uttryckte farhågan, att många and-

ra på samma vis kan bli professorer utan senatens vetskap, så att senaten inte

kan använda de i universitetets konstitution krävda voteringarna vid professors-

utnämningar. I den fortsatta debatten lyfte professorerna fram förtjänsterna hos

den extraordinarie professorn Magnus Steen vid den ﬁlosoﬁska fakulteten. Det no-

terades, att innan han tillträtt denna tjänst, hade Steen också varit adjunkt och

sekreterare. Det framhävdes, att han varit extraordinarie professor före Dimberg

samt, att om det skulle ske några förändringar beträﬀande tjänster vid universite-

tet, borde man ha honom i tankarna.

Av hela den ovannämnda diskussionen får man intrycket, att Dimberg måste ha

haft en hög gynnare i Sverige, som direkt genom konungen skaﬀade åt den genom

sina studier och utrikesresor berömde unge mannen en tjänst som extraordinarie

professor i Åbo.

Åbo universitets protokoll av den 1 juni

5, s. 483

nämner exakt datum för Dim-

bergs tillträde till tjänsten – den 4 juli 1689. Således hade Westerlund rätt. Emedan

det redan var sommaruppehåll, bestämde konsistoriet tidpunkten för den obliga-

toriska disputationen: genast på hösten, då föreläsningarna och den övriga under-

visningsverksamheten börjar.

Senatens möjligheter att beakta Magnus Steens kandidatur före Dimbergs ut-

nyttjades redan samma höst. Den 14 november 1689 var frågan uppe till diskus-

sion, vem som skulle tillträda den vakanta tjänsten som ordinarie matematikprofes-

sor.

5, s. 523–525

Några av professorerna lyfte dock fram Dimbergs kandidatur, men

till tjänsten som ordinarie professor valdes dock Magnus Steen. Om Dimberg yttra-

de prokanslern, att han får fortsätta med föreläsningarna ”inte mindre än dittills”.

Ett spår av Dimbergs verksamhet i Åbo som extraordinarie professor har beva-

rats i form av en dissertation tillkommen 1690 under hans ledning och författad

av Joh. Falck, född i Narva, med titel Proxeneta Danistico-Logisticus. Disserta-

tione juridico-mathematica quae de interusuriis simplicibus est rite determinandis,

explicatus (”Mäklare-långivare-kamreren”, förklarad i en juridisk matematisk dis-

sertation, som handlar om att rätt bestämma enkel ränta) [44]. Följande en artikel

av Leibniz används här för första gången vid Åbo universitet, oändliga serier samt

logaritmer. Likaså fortsatte Dimberg, ännu som professor i Åbo, sin under stu-

denttiden anlagda vana att tillverka lyckönskningsdikter åt dissertanterna; sådana

skrev han både på latin och grekiska [61, s. 102, 123, 207, 478].

Det har visat sig, att uppgifterna i en rad uppslagsverk om Dimbergs verksam-

het som bibliotekarie vid Åbo universitet är felaktiga. Tydligen har man här rört

ihop sökandet av en tjänst med dess tillträdande. Den extraordinarie matematik-

professorn sökte e n tjänst som bibliotekarie våren 1689, då den dittillsvarande bib-

liotekarien professor Gabriel Wallenius skulle få en tjänst som kyrkoherde.

5, s. 587

Den 19 april 1689 hade konungen skickat ett brev till Åbo universitet, där han

gav stöd åt Dimbergs kandidatur. Innan detta brev anlände, hade konsistoriet till

bibliotekarieposten föreslagit professor Hahn. Tydligen blev dock Wallenius kvar

168 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

Text ur Falcks avhandling. Finns på UUB.

på tjänsten, ty efter dennes död diskuterade konsistoriet, den 21 maj 1690, tillsät-

tande av den vakanta tjänsten som bibliotekarie. När nu professor Achrelius bad

om denna post åt sig själv, erinrade man sig konungens skrivelse från året innan

och saken remitterades till kanslern bifogat med en kopia av konungens brev, där

Dimberg hade fått stöd.

Man kan förmoda, att Dimberg nog skulle ha erhållit tjänsten som bibliotekarie,

men läsåret 1689/90 blev Dimbergs enda vid Åbo universitet. Den 17 juni 1690,

då man diskuterade inkomsterna från Ackola gård, som Dimberg gjorde anspråk

på, beslöts, att Dimberg innevarande år skulle få inkomsterna från denna gård,

men att året därpå skulle gården gå till professor Steen.

5, s. 601

Som skäl noterades

Dimbergs förestående avresa, ”som det sägs”.

Redan den 4 juli 1690 lästes i Åbo universitets senat upp Dimbergs brev till

rektorn med en anhållan att bli befriad från Åbo unive rsitets tjänst, eftersom ko-

nungen den 28 april 1690 utsett honom till matematikprofessor vid Tartu univer-

sitet.

5, VII, s. 5

På konungens befallning tillstyrkte senaten Dimbergs begäran samt

önskade honom lycka till på den nya arbetsplatsen.

Noter till översättningen 2.1–2.3

Anders Anton v. Stiernman (1695–1765), tjänsteman vid Riksarkivet, på vars data

[10] ﬂera referensböcker bygger på, speciﬁcerar inte det exakta födelseåret, utan markerar

bara 166. . . . Flera andra referensböcker har gjort likaledes, bland de mera omfattande

lämnar Recke-Napiersky [55] o ch Elgenstierna [36, s. 268], födelseåret öppet. Westerlund

[62] daterar födelsen till 1660-talet. Stödjande sig på den senare anger Eelsalu [35] födel-

seåret till 1660. Bergman [31], som var professor i historia i Tartu, anger födelseåret till

1661 utan att ange någon källa. Samma sak upprepas av Vallinkoski [61].

Protokoll från konsistoriet vid Tartu universitet 1690–1709. Avdelningen för ma-

nuskript och rariteter, Tartu universitets bibliotek, block 7, notering 24–28. Här och i

det följande är alla datumangivelser enligt källorna utan någon hänsyn till ändringar i

kalendern.

Riksarkivet. L ivonica II 469.

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 169

Enlig en muntlig redogörelse av P. Müürsepp saknas Dimbergs namn i besöksbo-

ken på Greenwichobservatoriet. H. Eelsalu [35] citerar ett utdrag ur ett privatbrev av

P. Collinder (1973), där den senare kallar Dimberg för ”vår förste Newtonian” och, ef-

tersom han inte har något bevis för att Dimberg skulle ha besökt Oxford, rekommenderar

att söka hans namn i Cambridge.

Turun Akatemian Konsistorin pöytäkirjat. Consistori Academici Abo e nsis Protokoll

(Åbo ak ademis konsistoriums protokoll) VI (1685–1690). Helsinki (Helsingfors), 1940.

Översättarnas referenser

[1] Eric Almquist: Lagsagor och domsagor i Sverige med särskild hänsyn till den

judiciella indelningen, II Register. Norstedts, Stockholm, 1955.

[2] A. Andersson: Uppsala universitets matrikel, del 5 1680–1700, Uppsala universitets

årsskrift, 1911.

[3] Fredrik Arfwidsson: Försvaret av Östersjöprovinserna 1708–1710. Akademisk

Avhandling. I-II:1. Gävle, 1936.

[4] Manfred Büttner: Samuel Reyher und die Wandlungen im geographischen Denken

gegen Ende des 17. Jahrhunderts. Sudhoﬀs Arch. 63 (1979), 239–260.

[5] Manfred Büttner: Samuel Reyher als praktischer Mathematiker; ein Nachfolger

Mercator? Zum Problem der Beziehungen zwischen Theologie und

Naturwissenschaft am Vorabend der Aufklärung. Reyher, ein Kosmograph,

Geograph, Mathematiker. Duisburger Mercat.-Stud. 4 (1996), 261–280.

[6] (utan författare): Ryska upplagan av Brockhaus, bd. 4. St. Petersburg, 1891.

(Utkom 1890–1907.)

[7] Moritz Cantor: Vorlesungen über die Geschichte der Mathematik. Dritter Band von

1668–1758. Zweite Ausgabe. Teubner, Leipzig, 1901.

[8] (utan författare): Eesti Entsüklopeedia (Estniska encyk lopedin), Eesti Entsü

klopeedia kirjas-tus, Tallinn.

[9] G. Elgenstierna: Den introducerade Svenska adelns ättartavlor med tillägg och

rättelser utgivna av G. Elgenstierna, II. Stockholm, 1926.

[10] (utan författare): Eesti Nõukogude Entsüklopeedia 1–8 + lisakõide. (Estniska

Sovjetencyklopedin 1–8 + supplementband.) Tallinn, 1968–1970; 1978.

[11] (utan författare): Focus uppslagsbok.

[12] Franki J. E. Dillen – Leopold C. A. Verstraelen, Handbook of diﬀerential

geometry I. Amsterdam, 2000.

[13] Vello Helk: Die Jesuiten in Dorpat 1583–1625. Ein Vorposten der

Gegenreformation in Dorpat 1583–1625. Odense, 1977. Estnisk översättning av

författaren: Jesuiidid Tartus 1583 - 1625 Vastureformatsiooni eelpost Põhja -

Euroopas. Ilmamaa, Tartu, 2003.

[14] Joseph Ehrenfried Hofmann: Geschichte der Mathematik. Erster Teil. Von den

Anfängen bis zum Auftreten von Fermat und Descartes. Sammlung Göschen 226.

Walter de Gruyter & Co., Berlin 1953. Engelsk övers.: The history of mathematics.

Philosophical Library. New York, 1957.

170 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

[15] Christina Kupﬀer: Der livländische Historiker und Jurist Friedrich Konrad

Gadebusch (1719–1788). Geschichte als Gedächtnis im Zeitalter der Aufklärung.

Dissertation, Göttingen, 2000.

[16] V. Lagus: Åbo Akademis Studentmatrikel ånyo upprättad av Vilh. Lagus. Skrifter

utgifna av Svenska Literatursällskapet i Finland, XI:1. Helsingors (1891).

[17] Ü. Lumiste – J. Peetre (utg.): Edgar Krahn, A centennary volume 1894–1961. IOS

Press, Amsterdam, 1994.

[18] Bo V:son Lundqvist, Västgöta Nation i Uppsala från år 1595. Biograﬁska

anteckningar. Första bandet 1595–1720, Uppsala 1928–1946.

[19] (utan författare): Nationalencyklopedin, Höganäs, 1989–1996. Nätupplaga.

[20] W. R. Reinbacher: Le ben, Arbeit und Unwelt des Arztes Johann Daniel Major

(1634–1693). Eine Biographie aus dem 17. Jahrhundert mit neuem Erkenntnissen.

M. Koerber, Linsenge richt, 1998.

[21] S. Rodhe: Matematikens utveckling i Sverige fram till 1731. Uppsala Dissertations

in Mathematics 24. Department of Mathematics, Uppsala University, Uppsala 2002.

[22] H. Sallander: Uppsala universitet Akademiska konsistoriets protokoll, del XVII

1685, Uppsala 1975 och del XXII 1697–1699, Uppsala 1977.

[23] Arveds ív¯abe: Lettlands historia. Le ttiska nationella fonden, Stockholm, 1961.

[24] (utan författare): Svenskt biograﬁskt lexikon. Nätupplaga.

[25] (ingen författare): Tartu ülikooli ajalugu (Tartu universitets historia.)

– I. 1798–1918. Utg. H. Piirimäe.

– II. 1632–1798. Utg. Karl Siilivask.

– III. 1918–1982. Utg. Karl Siilivask och Hillar Palamets. Kirjastus “Eesti

Raamat”, Tallinn, 1982.

[26] (utan författare): Västmanlands-Dala nations album, band 1 1639–1700, Uppsala

1931–1972

Författarnas refere nser

Väsentligen den alfabetiskt ordnade litteraturlistan i den engelska versionen A.

[27] C. Annerstedt: Upsala Universitets historia. Andra delen, 1655–1718. Uppsala,

1909.

[28] H. L. C. Backmeister: Nachrichten von den ehemaligen Universitäten zu Dorpat und

Pernau. Sammlung russischer Geschichte, IX, St. Petersburg, 1764.

[29] W. W. R. Ball: Essay on the genesis, contents and history of Newton’s Principia.

Macmillan & Co. Ltd., London, 1897.

[30] W. W. R. Ball: A short account of the history of mathematics. Macmillan & Co.

Ltd., London, 1922.

[31] J. Bergman: Universitetet i Dorpat under den svenska tiden. Uppsala – Stockholm,

1932.

Normat 4/2005 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe 171

[32] A. B. Carlson – J. Sandström: Uppsala Universitets Matrikel 5. 1680–1700 af A. B.

Carlson – J. Sandström. Uppsala Universitets Årsskrift 2 (1970).

[33] P. Collinder: Swedish astronomers 1477–1900. Acta Universitets Årsskrift C 19,

1970.

[34] J. G. Dorfman: Universal history of physics from ancient times to the end of the

17th century. (Ryska.) Nauka, Moskva, 1974.

[35] H. Eelsalu: Astronoomia rootsiaegses Tartu ülikoolis (Astronomi vid Tartu

universitet under s vensktiden) i nr II av tidskriften Tartu Ülikooli Ajaloo Küsimusi

(Frågor i Tartu universitets historia). Tartu, 1975.

[36] G. Elgenstierna: Samma som [9].

[37] A. R. Hall: Newton in France: a new view. History of Science 13:4 (1975), 233–250.

[38] A. R. Hall: Isaac Newton. Blackwell Publishers, Oxford, 1992.

[39] K. Inno: Tartu University in Estonia during the Swedish rule (1632–1710).

Stockholm, 1972.

[40] A. P. Juskevich: New materials on Newton’s l ife and work. Voprosy istorii

yetstestvoznaniya 1 (1958), 146–149.

[41] V. S. Kirsanov: The earliest copy in Russia of Newton’s Principia: is it David

Gregory’s annotated copy. Notes and Records Roy. Soc. London, 46 (1992), 203–218.

[42] D. C. Knight: Isaac Newton – Mastermind of Modern Science. London, 1961.

[43] V. Lagus: Åbo Akademis Studentmatrikel ånyo upprättad av Vilh. Lagus. Skrifter

utgifna av Svenska Literatursällskapet i Finland, XI:1. Helsingors, 1891.

[44] J. H. Liden: Catalogus disputationum in Academiis et Gymnasiis Sveciae. Sectio I.

Upsala, 1778.

[45] S. Lindroth: Svensk lärdomshistoria. Stormaktstiden. Stockholm, 1975.

[46] S. Lindroth: A history of Uppsala University 1477–1955. Uppsala, 1976.

[47] Ü. Lumiste: Matemaatika Eestis XVII ja XVII sajandil. (Matematiken i Estland

under 1600 och 1700-talet.) [Estniska.] I: Teaduste ajaloo lehekülgi Eestis (Några

sidor av vetenskapshistoria i Estland). Tallinn, 1968.

[48] P. Müürsepp – H. Epler: Mathematik an der Universität Tartu (Dorpat) im 17.

Jahrhundert. I: Akten des II Internationalen Leibniz-Kongresses (Hannover, 1972 ),

B. II. (Studia Leibnitiana Suppl., XIII.) Wiesbaden, 1974.

[49] N. V. E. Nordenmark: Svensk astronomi och svenska astronomer 1700–1730. Arkiv

för matematik, astronomi och fysik 24 A2 (1934).

[50] L. C. Palm: Sellius and his Newtonian teaching of physics in Halle. Janus 64

(1977), 15–24.

[51] Piirimäe et al: Samma som [25].

[52] Fr. Puksov: Die Bibliothek der Universität Tartu und Tartu-Pärnu in der

Schwedenzeit. Sitzungsberichte der Gelehrter Estnischen Gesellschaft. Tartu, 1931.

[53] Fr. Puksov: Tartu ja Tartu-Pärnu rootsiaegse ülikooli trükikoda (Biblioteket vid det

svenska universitetet i Tartu universitet och Tartu universitet-Pärnu). Tartu, 1932.

172 Ülo Lumiste och Helmut Piirimäe Normat 4/2005

[54] G. v. Rauch: Universität Dorpat und das Eindringen der frühen Aufklärung in

Livland 1690–1710. Essen, 1943. Nytryck: Mit einem Vorwort von Manfred

Hellman. Georg Olms Verlag, Hildesheim – New York, 1969.

[55] J. F. v. Recke – K. E. Napiersky: Allgeines Schriftsteller- und Gelehrten Lexikon der

Provinzen Livland, Estland und Kurland. B. I. Mitau, 1827.

[56] J. L. Russell: Cosmological teaching in the seventeenth-century Scottish universities,

I, II. Journal of History of Astronomy 5 (1974), 122–132, 145–154.

[57] M. Sainio: Dissertationen und Orationen der Universität Dorpat 1632–1656.

Stockholm, 1978.

[58] A. A.v. Stiernman: Svea och Götha Höfdinga-Minne Andra Delen . Stockholm, 1835.

[59] J. Stradin≤: Natural sciences in the Baltics in the 17th-19th centuries. Iztorii

mediciny, I. [Ryska.] Riga, 1957.

[60] A. Tering: Academia Gustaviana ja Academia Gustavo-Carolina käsikirjalised

allikad. (Källor i form av handskrifter till Academia Gustaviana och Academia

Gustavo-Carolina.) Tartu ülikooli ajaloo küsimusi I. Tartu, 1975.

[61] J. Vallinkoski: Turun Akatemian Väitoskirjat 1642–1828, 1–8. (Dissertationer vid

Åbo akademi 1642–1828.) Helsingin Yliopiston kirjaston julkaisuja, 30. Helsinki,

1962–1969.

[62] A. W. Westerlund: Åbo Hovrätts presidenter, ledamöter och tjänstemän 1623–1923.

Åbo, 1923,

[63] R. S. Westfall: The life of Isaac Newton. Cambridge University Press, Cambridge,

1993.