136 Normat 58:3, 136–138 (2010)

Martin Gardner (1914-2010)

Ulf Persson.

Matematiska Institutionen

Chalmers Tekniska Högskola och

Göteborgs Universitet

ulfp@chalmers.se

Julen 1963 när jag var tretton ﬁck jag i julklapp en gul bok med titeln ’Rolig

Matematik’. Jag var lite betänksam. Matematik roligt? Detta slog mig som något

frivolt, matematik var blodigt allvar. Ett av livets mysterier, och dessutom det

skolämne som mer än något annat syntes ämnat att erbjuda mig tillfälle till själv-

hävdelse. Roligt? Den professionelle matematikern ser med eller mindre rätta ner

på den så kallade förströelsematematiken, som varandes under dennes värdighet.

Jag var förvisso ingen professionell matematiker, jag var ju bara barnet, och min

matematiska kunskap närmast obeﬁntlig, men tydligen hade jag redan brådmoget

tillägnat mig den mer vuxna smaken långt innan det var berättigat. Boken var en

svensk översättning av ett antal artiklar skrivna av Martin Gardner. Rolig? I vilket

fall som helst läste jag boken med förnöjelse, träﬀade för första gången på ’Bronx’

och ’Brooklyn’ (i samband med den unge mannen från Manhattan som hade en

ﬂickvän i var stadsdel och fann till sin förvåning att han besökte den ena betydligt

oftare än den andra, fastän han alltid valde det tunnelbanetåg som råkade först

inﬁnna sig.). Jag läste vidare om den in- och utvikbara Hexaﬂexagonen, och jag

var tillräckligt mycket barn för att undra, om det måhända var sant, som det stod

i en brevkommentar, att en man hade fastnat med sin slips i sin pappersﬁgur och

uppslukats och spårlöst försvunnit. Ett år senare lånade jag en annan volym på

biblioteket och introducerades till de Platonska kropparna och blev djupt fascine-

rad, och började tillverka mina egna modeller genom att utnyttja pappen i de stora

platta kartonger som det då var brukligt att få nyinköpta kläder inpackade i. Jag

överdriver nog inte om jag påpekar att detta spelade en stor roll i mitt beslut att

bli matematiker. Jag drömde om att ﬁnna motsvarigheterna i 4-dimensioner, en

ambition som vida översteg min förmåga. Den hösten 1964 kom min pappa hem

med det mastiga oktobernumret av Scientiﬁc American. Jag förundrades över det

tjocka glättiga pappret och de många och klatschiga reklamannonserna. Det var en

del av Amerika som hade letat sig in i vårt hem. Kort därefter prenumerade min

pappa på tidskriften, vilket han skulle fortsätta med fram till sin död fjorton år

senare, och jag kunde nu ta del av Gardners kolumn ’Mathematical Games’ direkt.

Titeln på dessa matematiska krönikor var lika välfunnen som missledande, ty det

rörde sig trots allt om matematik, även om spel och kortlekar ofta letade sig in, men

då alltid med en relevant matematisk anknytning. Det brukar sägas att matematik

är den svåraste vetenskapen att popularisera. Detta håller jag givetvis med om,

ty i andra vetenskaper har folk oftast en god uppfattning om syfte och känner till

Normat 3/2010 Ulf Persson. 137

fundamentala begrepp, men samtidigt är det kanske även den tacksammaste ve-

tenskapen att popularisera, ty medan man normalt i de ﬂesta andra sammanhang

måste förlita sig på hörsägen, kan man i matematiken presentera ’the real thing’,

logiska argument som läsaren kan ta till sig. Hemligheten är att inte försöka ett

angrepp från höjden (top-down), genom att urvattna en teknisk framställning tills

den blir lika obegriplig för experten som lekmannen, utan att börja från botten

(bottom-up) och att undvika att falla i systematikens fallgrop. Allt behöver inte

sägas, det räcker med att tända läsarens fantasi. Detta var en konst han behärs-

kade ypperligt, och jag må gladeligen tillstå att jag tog del av hans matematiska

artiklar med stor behållning även när jag lämnat tonåren bakom mig och blivit

professionell.

Martin Gardner må vara mest känd och förknippad med sina ’Games’ i Scienti-

ﬁc American (och vad hade denna tidskrift varit utan dessa?) vilka han skrev med

obeveklig regelbundenhet under ett kvarts sekel (1956-81). Den lätthet med vilken

han skrev dessa matematiska krönikor visade sig vara bedräglig, vilket avslöjades

när Douglas Hofstader, känd för sin ’Gödel, Escher, Bach’ som i anagrammet ’Me-

tamagical themes’ förgäves försökte fullfölja traditionen om än med något annan

inriktning. Men Gardner hann med mycket annat också under sitt långa liv. Han

hade ett något brokigt förﬂutet, under vilket han bland annat verkade som ’profes-

sionell’ trollkarl (eller illusionist som de numera föredrar att kalla sig) något som

på ett avgörande sätt skulle påverka hans livsgärning. Däremot någon professionell

matematiker var han inte. Den närmaste akademiska anknytningen utgjordes av ﬁ-

losoﬁstudier och framför allt av ett samarbete med den kände Wiener-positivisten

Carnap, vars föreläsningar han redigerade (och därmed, misstänker jag, gjordes

vida mera tillgängliga). Hans vetenskapsteoretiska skolning och hans troll-karleri

utgjorde en unik och lyckosam kombination, idealisk för det korståg mot pseudo-

vetenskap han passionerat ägnade sig åt under större delen av sitt aktiva liv. Hans

’Fads and Fallacies’ från början av 50-talet fann jag mycket läsvärd. Ett exempel

är påståendet att mjölk orsakar cancer. Detta baserades på att Wisconsin hade bå-

de den högsta mjölk konsumtionen och den högsta cancerfallen per capita av alla

amerikanska stater. Men vad som inte framhölls var att den även hade den högsta

förväntade levnadsåldern. (Så om man envisas med att dra kausala slutsaster kan

man argumentera att mjölk får en att leva längre och därmed öka risken för att

drabbas av cancer.). Men framförallt hävdandet av möjligheten av ESP (Extra-

SensoryPerception) väckte hans indignation, och jag har framförallt fäst mig vid

hans påpekande

att vetenskapsmän är lika godtrogna som folk i gemen när det

gäller att avslöja medier (och jag tänker osökt på den framstående amerikanske

psykologen William James (1842-1910) och hans smått patetiska medverkan in se-

anser), men att däremot illusionisternas expertis om allehanda knep att dupera är

ovärderligt i utvärderingar av sådana förmenta anspråk. Den minnesgode läsaren

kan säkert erinra sig spår av detta även i hans matematiska krönikor. Den påhitta-

de Dr. Matrix som var en baddare på att hitta numeriska sammanträﬀande borde

fortfarande ge en och annan fantast anledning till eftertanke.

Såsom en av redaktörerna för ’EMS (European Mathematical Society) Newslet-

ter’ arrangerade jag en matematisk-ﬁlosoﬁsk debatt om Platonismen. Sommaren

Det är möjligt att detta påstående snarare skall tillskrivas Persi Diaconis, en statistiker från

Stanford, och som också har ett förﬂutet som illusionist.

138 Ulf Persson. Normat 3/2010

2008 kontaktade jag Martin Gardner och undrade om han ville deltaga. Född och

uppvuxen i Oklahoma var han sin hemstat trogen och vistades numera på ett

äldreboende i Tulsa. Han nyttjade inte e-post, utan vår korrespondens under den

påföljande hösten, under vilken jag var på resande fot i Indien och Australien,

bestod i fysiska brev som färdades långdistans och med den oundvikliga tidsför-

skjutningen som förlänade den ett värdigt tempo. Han knackade ner sina brev på

en skrivmaskin, men avslöjade att han planerade att skaﬀa sig en dator och lä-

ra sig ordbehandla. Inte bara ﬁck jag en kort artikel som sjöng Platonismens lov

(vilket hade varit mitt ursprungliga syfte), utan han bidrog även med en ’mathe-

matical puzzle’ med ensamrätt för Normat, och skickade mig även en med egen

hand förfärdigad pappersmodell av en Kleinﬂaska (collectors item), något som up-

penbarligen skulle ha varit omöjligt med e-post. Av uppenbara skäl handhavde

jag denna pappersmodell försiktigt och med viss bävan. Däremot ignorerade han,

kanske föga förvånande, mitt förslag att ställa upp på en intervju, fast jag givet-

vis hade förhoppningsfull skrivit ner några frågor och sänt honom i samband med

min förfrågan. Hans brev var mycket vänliga och han kommenterade ytterst artigt

och uppskattande några essäer jag sände till honom. Han var mycket gammal och

korrespondensen rann snart ut i sanden nästa vår, och ett år senare blev jag varse

hans död.

Tällträsk, Norrbotten 17/7 2010